Lakanen är fläckade av urin. Golv, väggar och      sängar är nedsmutsade av avföring. Bilderna togs      i juni 2004 på "Hogar Provincial de Ancianos      Marina Ascuy", ett lokalt ålderdomshem i provinsen      Pinar del Río, 3,5 km utanför Pinar, intill landsvägen      "Carretera de Viñales". Foto: Luis Alberto Pacheco      Mendoza	Gömda. Enligt den officiella propagandan är den      kubanska åldringsvården ett föredöme. Fotografen      Luis Alberto Pacheco Mendozas bilder visar en helt      annan verklighet. Foto: Luis Alberto Pacheco      Mendoza

"Jag dör av hunger. Det är eländigt här. Det finns      inte ens minsta sockerbit att lösa upp och dricka      med vattnet." Foto: Luis Alberto Pacheco Mendoza	Den som högt påtalar missförhållanderna på de kubanska ålderdomshemmen riskerar långa fängelsestraff. Foto: Luis Alberto Pacheco Mendoza

Publicadas en imágenes verdades prohibidas de Cuba

Artículo publicado en DAGENS NYHETER KULTUR (Suecia), sept. 17, 2004

Traduccion:
Cuba Nuestra
Infosearch:
Máximo Tomás
Dept. de Investigaciones
La Nueva Cuba
Septiembre 21, 2004

Bajo un seudónimo, el de Selman Vallejo, ha sido escrito para evitar represarías de las autoridades cubanas. El artículo relata las condiciones miserables en que los ancianos tienen que sobrevivir en Cuba. El mismo viene acompañado de sendas fotos de la autoría de Luís Alberto Pacheco en donde muestra las condiciones de vida de los ancianos.

El autor asegura que muchos piensa que es fantástico envejecer en Cuba, son los que han visto la película “Buena Vista Social Club”, esos viejitos alegres y sonrientes en la pintoresca pobreza de La Habana, que a media voz cantan boleros. Los favoritos de los estudios Egrem son los favoritos del régime que los dejan viajar al extranjero, pueden contemplar los rascacielos de Manhattan y recibir una ovación cerrada en el Carnegie Hall. Después de ver esta película uno quiere ser anciano en Cuba.

Luís Alberto Pacheco, quien tomó las fotos aquí se publican, él quiere que su nombre esté presente junto a sus fotos de denuncia. Él mismo aclara porque quiere su nombre publicado: “Alguien tiene que hacerlo alguien tiene que abiertamente mostrar estos abusos: “No soy ningún héroe, no me gusta exponerme a los peligros, y no quiero acabar en la cárcel, pero hago esto por mi familia, por mi hija y por mi país”.

Y agrega: “Lo que está sucediendo en estos lugares es en una mayor perspectiva como un asesinato. Se trata de los huecos escondidos de la vida de Cuba que nadie, tampoco muchos de los cubanos conocen. Y lo que se puede ver es solo una parte. Es una pena que las fotos no puedan trasmitir los sonidos y en especial los hedores”.

El periodista explica que alrededor del 14% de los 11 millones de la población de Cuba es mayor de 60 años. Ellos componen el grupo más frágil de la sociedad. No únicamente por que ellos tienen las mayores dificultades para mantenerse, si no porque no pueden escapar de su suerte. Los niños y también los bebitos, tienen la alternativa de escapar a la Florida, y nos recuerda el caso de Elian González. No los viejos, ellos se quedan.

Y describe el articulista que para sobrevivir tienen los ancianos que agenciárselas solos lo mejor que puedan, vendiendo lo poco que tienen. Muchos han perdido los dientes y tienen dentaduras postizas, lo que puede ser una bendición porque pueden vender su ración de pasta de dientes. Y si tienen la presión alta venden el café. Algunos tratan de sobrevivir a través de estar en las colas guardándole el turno a alguien y así ganarse 20 pesos, 0,75 dólar, o comprando el periódico a 0,20 pesos y venderlo a 1 peso. Uno de ellos es Nestor, de 70 años que tiene una pensión de 110 pesos al mes ( menos de 5 dólares). El año pasado lo detuvo la policía en una terminal de buses, fue maltratado, esposado y más tarde puesto en libertad pero teniendo que pagar una multa de 70 pesos por trafico ilegal de productos.

También se describe en el artículo las pocas otras opciones que los ancianos en Cuba tienen. Muy pocos pueden utilizar la ayuda de la iglesia católica como el que se lleva en La Habana y le llaman “La Milagrosa” en donde los ancianos desde 1997 obtienen comida, alojamiento y atención médica primaria. Aunque el régimen quiere mantener su monopolio a cualquier precio. Por eso últimamente las autoridades cubanas han prohibido que algunas iglesias lleven alguna actividad que sea de trabajo social. En la iglesia Pastora de Santa Clara, puso el cura español Fedencio un aviso: “A partir del 1 de junio concluyen las reparticiones de medicinas, porque la parroquia no puede realizar estos servicios”. Él mismo declara que una persona le dijo a él que Cuba es una potencia médica y que por eso no hay necesidad de repartir medicinas. La mayoría de los ancianos no pueden contar con ayuda de familiares en el exterior y el estado no los puede cuidar y ahora no pueden contar con la iglesia tampoco, porque el régimen lo prohíbe.

En el artículo se destaca la labor de denuncia de los periodistas independientes de diferentes provincias destacan la situación de los diferentes asilos de ancianos. Desde Pinar del Río, Victor Rolando Arrollo habla de una casa en donde los ancianos llevan los ojos tristes, las ropas desgastadas y sucias y los zapatos rotos. Desde Villa Clara Edel José García describe la situación física entre los ancianos: “Los baños sucios y el hedor es muy fuerte, las sábanas no están bien lavadas y las cucarachas, ratas, moscas y mosquitos se pueden ver día y noche en el edificio”. Normando Hernández de Camagüey ha hablado con algunos que viven en la casa de descanso de Camagüey: “Me muero de hambre. Esto es miserable. No hay ni el más mínimo pedacito de azúcar para echarlo en un vaso y tomarlo con agua”, aclara uno de 89 años. “Los viejos aislados están sucios y el lugar apesta a orine y excrementos”, cuenta uno de los que vive en una institución en el pueblo de Céspedes a Normando.

El artículo se hace una referencia directa a Castro. En el filme de alabanza “Comandante”, de Oliver Stone, se muestra como Fidel Castro “espontáneamente” atraviesa por un electro cardiograma y como una cosa de poca importancia se le hace saber que va a vivir cien años. Es una visión aterradora del futuro para muchos cubanos que comprenden que los cambios esperados desde hace mucho tiempo no van a realizarse en Cuba hasta que no se cumpla “el factum biológico” (que significa que Castro se muera). Y mientras más se prolongue, más serán los sufrimientos que va él a provocar en sus súbditos. Por eso la mayoría en la Isla espera que este factum se efectué ya.

Al mismo tiempo, dice Vallejos, que son numerosos los que desean que Fidel Castro viva mucho, muchisimo, aunque sin poder y favores especiales. Si es posible en alguna de esas instituciones, para que él en su propia carne pruebe lo que “dignidad y seguridad” ha venido a significar en su tiempo de gobierno.
 

Publicerad 17 sep 2004 22:46

"Jag är ingen hjälte, jag vill inte hamna i fängelse. Men någon måste öppet visa dessa övergrepp. Jag gör det för min lilla dotter och för mitt land", säger fotografen Luis Alberto Pacheco Mendoza. Som första tidning i världen kan DN publicera hans bilder från ett ålderdomshem på Kuba.

Den förbjudna sanningen om Kuba

Enligt den officiella propagandan är den kubanska sjukvården ett föredöme för utlandet. Att denna bild inte ifrågasatts beror på en skoningslös repression av oberoende journalister, skriver Selman Vallejo, pseudonym för en kubansk medborgare, bosatt i Havanna.

Det låter så spännande att få åldras på Kuba. De flesta har väl sett filmen "Buena Vista Social Club", dessa glada, mysiga gubbar i Havannas pittoreska fattigdom som gnolar sin nostalgiska musik, son och bolero. Musikstudion Egrems favoriter som gynnas av regeringen och får resa utomlands, kan beundra Manhattans skyskrapor och ta emot stående ovationer vid konserten på Carnegie Hall.

Efter den filmen börjar man nästan vilja vara gammal på Kuba. Så romantiskt, så sydländskt, så macho och ändå så älskvärt.

Adolfo Fernández Sainz har förstört den här bilden. Han är en statligt anställd översättare som blivit oppositionell journalist. När filmen kom ut och uppmärksammades för sina musikaliska kvaliteter, skrev han i en rapport för Reportrar utan gränser: "Den amerikanske gitarristen Ry Cooder sprang på dessa fullständigt bortglömda åldringar som levde i fattigdom och hunger, putsade skor, tiggde om allmosor och dränkte sin längtan tillbaka till gamla goda tider i billig sprit..."

Fattigdom? Hunger? Det är knappast ord den kubanska regeringen skulle välja när den skryter med sin åldringsvård. Regimen förnekar att fattigdom och hunger på Kuba existerar, och att det är något som drabbar gamla. I Havanna lanserades förra våren till och med "120-årsklubben", som ska främja en ökad livslängd.

Mottot om ålderdomen lyder: "Att bli gammal på Kuba är värdigt och tryggt." Men mottot ljuger: det är varken tryggt eller värdigt.

- I hela mitt liv har jag arbetat i Havannas hamn, och får nu en usel pension. Jag måste sälja kaffe och cigarretter som jag får på mitt ransoneringskort. Polisen förföljer oss men kan inte hindra oss eftersom vi är tvungna, hungern driver oss till det, sa en 72-åring till den oberoende journalisten Julio César Gálvez.

Jorge Olivera, som en gång arbetade i den statliga mediesektorn, såg år 2001 ett teveprogram där åld-ringsvården hyllades, och han jämförde den ljusa bilden med vardagens verklighet: "ömkliga gamla som tvingas sälja sin tilldelning av varor från staten för att skaffa mat så att de kan överleva." José Izquierdo som tillhör den oberoende journalistgruppen Decoro skrev för två år sedan att de gamla i hans hemstad Güines strax utanför Havanna "klagar över misshandel på hemmet". Varför stannade de då kvar?

Izquierdo förklarade: "vanligen återvänder de inte hem helt enkelt för att pensionen inte räcker till för deras grundläggande behov." Det är väl känt att lönerna på Kuba är så låga att de gör det matematiskt omöjligt att köpa nog med mat för att livnära sig: de motsvarar åtta dollar i månaden, medan en flaska olja eller en liter mjölk kostar två och bara finns att köpa i dollarbutiker. Den officiella kubanska propagandan påstår att barn under sju år och gamla har rätt att köpa mjölk i statliga affärer, men det gäller inte längre för de äldre.

2001 skrev en annan reporter: "I dagcentret ´Livsglädje´ (!) för gamla på Enrique Barnetgatan i Havanna kan patienterna inte längre få mjölk till mellanmål."

Omkring 14 procent av Kubas 11 miljoner invånare är över 60 år. De utgör den mest utsatta gruppen i samhället, inte enbart för att de har svårast att ta hand om sig själva, utan också för att de inte har någon möjlighet att fly undan sitt öde. Barn, till och med spädbarn, har alternativet att ta sig över till Florida (tänk på Elián González!). Men inte de gamla. De stannar kvar.

Och för att överleva måste de försörja sig så gott de kan - genom att sälja det lilla de har. Många har tappat tänderna och har garnityr, vilket kan vara en välsignelse eftersom de då kan sälja sin tilldelning av tandkräm. Om de har högt blodtryck säljer de sitt kaffe också.

Somliga försöker få ihop det genom att stå i kö åt andra (en "köare" utanför myndigheternas kontor kan tjäna 20 pesos, 0,75 dollar, genom att hålla en plats), eller genom att köpa en tidning för 0,20 pesos och sälja den igen för 1. En sådan småföretagare är sjuttioåringen Nestor som uppbär en pension på 110 pesos i månaden (mindre än 5 dollar) och som förra året greps av tre poliser intill bussterminalen. Han misshandlades, belades med handbojor och släpptes senare fri, men ålades att betala 70 pesos för illegal handel med varor.

Några, mycket få, utnyttjar den katolska kyrkans hjälparbete som driver ålderdomshem likt det i Havanna som kallas "La Milagrosa", där äldre sedan 1997 kan få mat, härbärge och grundläggande läkarvård.

Men på sistone har de kubanska myndighterna förbjudit vissa kyrkor att utföra socialt arbete. I Pastorakyrkan i Santa Clara satte den spanske prästen Fidencio upp ett anslag: "Från och med den 1 juni upphör utdelningen av mediciner eftersom församlingen inte tillåts utföra sådana tjänster." Han förklarade att man sagt honom att Kuba är en medicinsk stormakt och att det därför inte finns något behov av att dela ut mediciner.

Åtgärden tycks vara en del av ett större försök att begränsa olika kyrkors arbete med fångar, gamla och fattiga. I maj förra året förklarade Caridad Diego, ansvarig för religiösa frågor vid det kubanska kommunistpartiets centralkommitté, för mer än 60 evangeliska präster att det är omoraliskt att ta emot gåvor (det vill säga hårdvaluta) från turister. Det är naturligtvis orealistiskt, eftersom kyrkorna inte skulle kunna överleva utan stöd från utlandet.

De allra flesta gamla på Kuba kan inte räkna med någon hjälp från släktingar utomlands, och kan inte staten sörja för dem står de utan alternativ om de nu inte kan räkna med kyrkan heller.

För ett par år sedan talade Victor Rolando Arroyo, en oppositionell aktivist från Pinar del Río, om det här fenomenet: "Vi noterar en fientlighet från regimen gentemot vissa kyrkliga institutioner som försöker tillhandahålla mat, göra hushållsreparationer eller utföra andra enk-la tjänster åt den växande gruppen av gamla i Pinar del Río-provinsen."

Som exempel tog han ett hem där det finns en väntelista; om ingen gamling dör kan ingen ny tas in. Han beskrev följande scen: "Sorgsna ögon, smutsiga, utslitna kläder och trasiga skor är inget att visa upp för en regering som i sin politiska propaganda över världen sprider bilden av Kuba som ett exempel för andra samhällen." Edel José García är journalist vid den oberoende byrån Centro Norte Press. Han beskriver det fysiska tillståndet bland de gamla på hemmet Villa Clara: "badrummen är smutsiga och stanken outhärdlig, lakanen är inte ordentligt tvättade och kackerlackor, råttor, flugor och moskiter kan ses dag och natt i fastigheten."

Normando Hernández har talat med några boende på vilohemmet i Camagüey: "Jag dör av hunger. Det är eländigt här. Det finns inte ens minsta sockerbit att lösa upp och dricka med vattnet", förklarade en av dem, 89 år gammal. "De isolerade gamla gubbarna är smutsiga, och stället stinker av urin och avföring", berättade en boende vid en institution i byn Céspedes för Normando.

Om nu det här är den verkliga situationen, varför uppfattas Kuba fortfarande i världsopinionens ögon som ett lysande exempel inom åldringsvården? Varför är den dystra bilden så okänd? Svaret är enkelt. Fidel Castro vill inte att den blir känd, så han har arresterat samtliga de ovan nämnda skribenterna och kastat dem i fängelse efter summariska rättegångar som knappast hade med rättvisa att göra: Adolfo och Julio César fick 15 år var, Jorge och José 18 år, Victor Rolando fick 26 år (han är journalist och aktivist, så med de kubanska myndigheternas förvridna sätt att tänka förtjänar han ett extra hårt straff), Edel fick 15 år och Normando 25.

Men andra som ännu är fria (nåja, relativt fria) fortsätter att skriva och ta fram bilddokumentation kring situationen för äldre på Kuba. Bland de modiga rapportörerna finns Adela Soto Álvarez och fotografen Luis Alberto Pacheco Mendoza, båda från Pinar del Río.

Luis Alberto, som tog de bilder som publiceras här intill, förklarar varför han vill ha sitt namn publicerat: "Någon måste göra det; någon måste öppet visa dessa övergrepp. Jag är ingen hjälte, tycker inte om att utsätta mig för fara och vill inte hamna i fängelse, men jag gör det här för min familj, för min lilla dotter och för mitt land." Och han tillade: "Det som pågår på de här ställena är, sett på sikt, rena morden. Det handlar om undangömda hörn av livet på Kuba som ingen, inte ens de flesta kubaner, känner till. Och det man kan se är ändå bara en del; det är synd att bilderna inte kan visa ljuden, och i synnerhet lukterna."

I december förra året beskrev hans kollega Adela tillståndet på de institutioner som fotografierna visar: "Husen är felbyggda, inredningen bristfällig och överbeläggningen förvärrar de katastrofala sanitära förhållandena och övergreppen mot människor... Lakanen är fläckade av urin, golv, väggar och sängar är nedsmutsade av avföring och ingenting hindrar de senila åld-ringarna från att komma åt dem...

Deras tillhörigheter har packats ner i illa farna kartonger eftersom det inte finns klädhängare eller natttygsbord. De fysiskt och psykiskt handikappade har inga rullstolar eller fåtöljer att sitta i, inte heller har de kläder eller skor som passar deras ålder, än mindre filtar eller täcken för vintern... De som är sängbundna ligger direkt på nylon, vilket förvärrar hudinfektioner och liggsår".

Några månader senare, i februari i år, återvände Adela och Luis Alberto till samma institution och vittnade om att "övergreppen mot de gamla inte bestraffas, eftersom de få anställda som inte deltar i dem inte vågar framföra kritik. De är rädda att förlora jobbet och själva utsättas för repressalier."

Om den frågan rapporterade en annan journalist i mars i år: "En sköterska, Carlos Rodríguez, kommer att ställas inför en disciplinkommitté av ledningen för ett ålderdomshem på Reinagatan i Havanna för att ha kritiserat hemmets skötsel ... Han protesterade mot sköterskornas löner (198 pesos, det vill säga 7 dollar i månaden), maten som serverades de gamla och avsaknaden av uniformer för sköterskorna. ´Utöver alla dessa problem´, sa Rodriguez, ´saknar vi de mediciner, det material och den utrustning som krävs för att kunna ge de gamla adekvat tillsyn´. " (Det bör tilläggas att detta är ett återkommande klagomål, trots att mediciner och vårdutrustning sedan 2001 är undantagna från USA:s handelsembargo).

I hyllningsfilmen "Comandante" av Oliver Stone visas hur Fidel Castro "spontant" genomgår ett elektrokardiografiskt test och "i förbigående" får veta att han kan leva i hundra år.

Det är en skrämmande framtidsutsikt för de flesta kubaner, som inser att de sedan länge uteblivna förändringarna på Kuba kommer att ske först när detta "biologiska faktum" (det vill säga Castros död) till sist inträffar, och ju längre det dröjer, desto mer lidande kommer han att åsamka sina undersåtar. De flesta på ön hoppas därför att detta "faktum" ska inträffa snart.

Men många när också en hemlig önskan att få se Castro leva mycket, mycket länge, fast utan makt och särskilda favörer - om möjligt på någon av dessa institutioner, så att han på sitt eget skinn får känna vad begreppet "värdigt och tryggt" kommit att betyda under hans regeringstid.

Selman Vallejo och Översättning Dagens Nyheter

Artikelförfattaren skriver under pseudonym för att undvika repressalier från den kubanska regimen.
 

Annons

 Lakanen är fläckade av urin. Golv, väggar och sängar är nedsmutsade av avföring. Bilderna togs i juni 2004 på "Hogar Provincial de Ancianos Marina Ascuy", ett lokalt ålderdomshem i provinsen Pinar del Río, 3,5 km utanför Pinar, intill landsvägen "Carretera de Viñales".

 Gömda. Enligt den officiella propagandan är den kubanska åldringsvården ett föredöme. Fotografen Luis Alberto Pacheco Mendozas bilder visar en helt annan verklighet.

 Den som högt påtalar missförhållanderna på de kubanska ålderdomshemmen riskerar långa fängelsestraff.

 "Jag dör av hunger. Det är eländigt här. Det finns inte ens minsta sockerbit att lösa upp och dricka med vattnet."